Denna galna vår...

Av: Maria 11:00

Jag börjar kunna titta tillbaka på den här våren nu och känna att jag klarade av den. Trodde inte det ett tag. Det var många tårar. För förutom att mamma skulle gå bort så var vi sjuka. Det var influensan. Det var öroninflammation. Det var vattkoppor. Det var förkylningar. Och ni vet ju hur det är när det drabbar små bebisar. De sover inte och de är INTE nöjda. Så vi kämpade på med näbbar och klor. Den psykiska pressen. Jag ville ju så gärna vara ett bra stöd för mamma. Samtidigt var och är jag ju så ledsen själv och samtidigt måste ju de sjuka barnen få sin omtanke. Att "bara" ha en bebis att ta hand om hade i normalfallet räckt. Ja, bara dessa faktorer hade varit nog för att man ska bryta ihop. Men nej, det räckte så klart inte.

Under hösten och vintern har Olle fått bett till och från. De kom tillräckligt sällan för att vi inte skulle orka bry oss om dem medan jag var gravid. Vi tänkte att de nog kom från förskolan eftersom det bara var han som fick dem. Men så fick han dem under jullovet och då hade vi ju garanterat inte varit på förskolan och vi insåg att det nog är något här hemma. Och så upphörde de lika plötsligt. Under januari kom ingenting och sen i februari kom de någon gång lite igen. Stackars Olle reagerade så kraftigt på dem och det blev en riktigt jobbig klåda. Betten kom i grupp och vi hade ju så klart googlat en massa. Kunde det vara vägglöss vi fått hem? Vi tvivlade så klart eftersom vi knappt gjort några resor alls under min graviditet och efter det att Elsa kommit till världen. Fast nu i mars tog det fart och alla i familjen fick bett. Främst på benen. Ringde genast hit en firma som kikade på Olles bett. "Det där är vägglöss. Bara att sanera". Vad gör man? Vi kan ju inte ha vägglöss hemma. Så under mammas sjukdom, våra sjukdomar så har vi samtidigt sanerat huset. Och som vi slitit med detta. 

Tre gånger ville firman börja med. Var tredje vecka skulle de komma och spruta gift här hemma. Hela övervåningen (tacka gud för att vi bara har sovrum på övervåningen) skulle saneras. Det innebar att alla textilier skulle tvättas och tumlas inför saneringen. Allt! Allt i alla garderober och allt som var framme. Alla kläder, gardiner, täcken, kuddar, mjukdjur, gardiner, filtar. Allt! Jag tvättade ungefär 50 maskiner skulle jag tro (om det räcker). Detta var samtidigt som vi hade influensan och Elsa sedan fick öroninflammation. Sedan kunde vi ju inte ta upp textilierna på övervåningen igen. För då skulle de behöva tvättas igen inför nästa sanering. Så vi har förvarat allt i vardagsrummet. Alla våra garderober i stora högar överallt. Haha. Familjen taikon. Vissa saker slängde vi i svarta sopsäckar och bar ut i förrådet när det torkat. 

Inte nog med det. Dagen då de kom och sprutade gift så skulle alla möbler flyttas till mitten av rummet i alla rum för att frigöra vägglisterna. Alla tavlor tas ned. Alla sängar och soffor vändas uppochner. Allt skulle dammsugas och våttorkas. När de sedan kom och sprutade var vi tvugna att åka hemifrån då Elsa inte kunde vara i huset på 24 h. Så snälla farmor och farfar tog emot oss inför varje sanering trots risken att vi kunde få med oss något elakt djur till dem.

Vårt allrum uppe inför en sanering

Det går liksom inte att föreställa sig att vi hållt på med detta under våren. Fanns ju inget att göra heller. Vi kan ju inte låta våra barn bli bitna och tanken att djur kommer och äter på oss på nätterna gjorde att vi sov ännu sämre om möjligt. Den enda ljusglimten var ju att Elsa aldrig blev biten. Inte en enda gång. Konstigt egentligen och det hade ju sin förklaring... 

När vi genomfört tre saneringar så fick vi fortfarande bett. Kändes hopplöst. Inte kunde firman hitta några spår av vägglössen heller. Vi fick meddelandet att det kunde ta upp till 10 ggr. Förstår ni?! 30 veckor med att leva i misär. Och samtidigt ha sorgen över mamma hängandes över oss. Och varje gång genomföra den här arbetsinsatsen med att plocka ner hela huset och sedan återställa det igen. Ni förstår hur många tårar det kommit under våren... 

Jag bokade in en till sanering och vi tänkte ha den dagen innan begravningen. Vi skulle ju ändå åka bort då... Det var bara att bita ihop. Det finns liksom inget alternativ. Att det var min älskade mammas begravning vi skulle åka till fanns knappt tid att tänka på. 

Men så hände det. Jag var ute i trädgården ett par veckor innan och fixade med plantering i våra krukor. Jag gick in för att amma lite och ser då små små svarta djur på strumporna. Borstade bort dem, men såg då att de var ganska många. Fick lite panik och tog av mig strumporna. På kvällen fick jag så enormt många bett på fötter och vrister. Vad var det nu då? jag skickade ut Håkan för att leta efter dem. Och där satt de ju. I mängder! Under vår fina fågelholk. Den vi hade små fågelungar i förra våren. I holken var det alldeles svart av små djur och det ramlade ned små loppor, som samlades i drösar under holken. Så fort vi kom nära hoppade de på oss för att bita. Galet! Vi har alltså haft fågelloppor hela tiden. Inte undra på att vi aldrig blev av med de eländiga vägglössen (som vi aldrig haft (?)). Det förklarar ju varför Elsa aldrig blev biten. Hon har ju inte varit ute och lekt under någon fågelholk. 

Så nu. Ganska exakt tre månader efter vi fick ställa in Olles kalas har vi återställt vårt hus. Vi har blivit av med lopporna efter vi tagit bort holken och sprutat en massa radar i carporten. Om vi fått in någon loppa så räcker det med att dammsuga en massa. Sjukt mycket lättare än att spruta hela huset med gift. Allt i huset är nu tillbaka på sina platser. Alla kläder ligger i sina garderober. Allt är utrensat innan det lagts tillbaka. Känslan på det! Det enda som återstår är gardinerna. De får åka upp efter fönsterputsaren varit här nästa vecka. Och vi har nog aldrig haft så rent här hemma. Varenda garderob och möbel har varit tom, urtorkad och städad bakom. Då vår familj klarat av det här kommer vi att klara allt framöver. Den här resan har inte varit rolig, men den har gjort oss starkare. Defintitivt. Att "bara" ha tre barn att ha hand om känns nu hur lätt som helst.

Lärdomen vi dragit är att vi aldrig kommer att vilja få hem vägglöss. Jag skulle betala stora pengar för att slippa göra om detta. Så vi kommer att vara nitiska på våra resor framöver. Inga väskor nära hotellsängar och allt ska tvättas innan det tas in i huset igen efter en resa. Oj, det här inlägget blev nog det längsta jag någonsin skrivit här på bloggen. Hoppas ni kan skratta åt eländet. Det hoppas jag kunna göra om något år eller så.

Vi tog några fina foton på våra husdjur (husdjur som bodde i vår carport). Fågellopporna är ungefär 1 mm stora så inte lätta att se ute på asfalten.

En fågelloppa fångad i en räkburk

En bild från Olles rygg från en av gångerna han blivit biten av fågelloppor. Och nog påminner de om vägglössens bett allt. Så inte konstigt att saneringsfirman trodde på dem. 

Boven i dramat (numera nedmonterad)