Minnena vi har kvar

Av: Maria 12:21

En älskad person. En förälder som fått lämna denna jord. Lämnat sina barn och älskade kvar. Lämnat mig kvar. Denna jävla cancer. Jag var ju också en av dem som alltid tänkt. Vad hemskt, men tur ändå att det inte hänt mig. Jag har minsann mina föräldrar kvar. För varför skulle man inte tänka så?! Klart det inte händer mig. Nu är jag en av alla dem som sörjer och saknar. En som har ett stort hål i hjärtat. Ett hål som aldrig kommer att läka.

Tomheten kastar sig på mig titt som tätt. Ibland är jag förberedd för då är det jag som sökt upp den. För att jag vill tänka på mamma och minnas henne och försöka fylla den där tomheten med alla de minnen vi har kvar. Det gör så klart jätteont. Jag hör hennes röst som om det var igår jag pratade med henne senast. Hon säger hej gumman när jag ringer. Hon smeker mig på kinden när jag möter henne i dörren. Hoppas jag aldrig kommer att glömma. Det smärtar att mina barn inte kommer att komma ihåg. Kanske Arvid, antagligen inte Olle och inte Elsa. Och hon som älskade dem så mycket.

Jag tänkte göra en liten minneslåda. En liten låda med vad som helst i. Vad som helst som påminner om mamma och som jag eller någon kan öppna när vi behöver. När vi behöver lite tröst och lindra vår saknad eller när vi vill minnas lite extra trots att det smärtar så. Var är du fina mamma?

Mormor med Arvid, Jan 2014