Jag fick ett cancerbesked

Av: Maria 20:59

Den 11 dec. Då ringde mamma mig och mina syskon. Jag hade bävat för samtalet hela veckan. Det knöt sig i magen. Jag minns hennes första ord så väl. "Ja, du Maria det var ju inga goda nyheter. " Jag minns min fråga och hennes svar, men sedan inte så mycket mer. Det var cancer. Den där jävla cancern hade hittat till min familj. Till min kära mamma. Jag står dubbelvikt där i hallen och gråter och hör henne prata. Jag snappar upp fragment såsom "metastaser", "blodproppar" och "en stor tumör". En stor tumör på bukspottkörteln.

Vad detta innebar hade vi redan hunnit läsa på nätet. För vi visste sedan veckan innan att det var något med mammas bukspottkörtel. Det var den som hade fått henne att rasa 25 kg i vikt innan hon äntligen fått den röntgen hon så gärna velat ha långt tidigare. Efter ett år av plågor, enorma smärtor och önskemål om att få just en röntgen gav en läkare henne äntligen den. Om det var cancer så var prognosen dyster. Endast 5% överlever. Jag tänkte för mig själv att den här veckan, denna vecka av ovisshet är nog den sista veckan jag kommer att kunna vara glad på väldigt länge. Tyvärr hade jag rätt. Jag, vi, skulle förlora vår älskade mamma, mormor, farmor, sambo och vän.  Det var cancer. Det vi så innerligt hoppades att det inte var.

Den värsta tänkbara utgången var ju så klart ingenting jag trodde på just då. Det skulle ordna sig. På något sätt skulle mamma överleva det här. Det bara måste hon. För hur skulle jag klara mig utan henne? Hur skulle jag kunna leva utan en mamma? Varför skulle mina älskade barn inte få ha en mormor? En lika fin mormor som jag fick ha under min uppväxt. En mormor jag kunde åka till under loven och som skämde bort oss barn med nybakade bullar och obegränsat med tålamod. Jag känner mycket skuld för att jag som en första reaktion bara tänkte på mig själv, på hur det skulle gå för mig och min familj. Att jag inte tänkte tillräckligt mycket på stackars mamma, som kanske inte skulle överleva det här.

Ofta brukar man höra att hoppet är det sista som överger en. Och det stämmer verkligen. För som vi hoppades. Vi hoppades att det gick att operera, att cancern var godartad, att cellgifterna skulle fungera, att smärtan skulle ge med sig, att mamma skulle bli frisk. Att mamma skulle överleva. Vi hoppades på så mycket.

Det var tiden innan jul. Tiden då alla är lyckliga och planerar sitt julfirande och gör sina sista förberedelser och handlar de sista julklapparna eller åker på den där efterlängtade långresan. Jag hade också julklappar kvar att handla. Jag strosade runt i butikerna och kände en likgiltighet som jag aldrig känt tidigare. Ingenting som går att köpa för pengar kunde göra mamma frisk igen. De sista julklapparna fick bli oköpta. Chocken höll i sig och smärtan krampade i bröstet. Nätterna var sömnlösa. Hela världen rämnade och för alla andra där ute fortsatte deras liv som att inget hänt. Tårarna rann och jag gjorde mitt bästa för att ta hand om barnen, den nya fina bebisen vi fått och stötta mamma i hennes kamp. Hur skulle jag orka? På något sätt gjorde jag det, fast livet kändes helt nattsvart just då.

Det blev en fin jul. Den finaste av dem alla. För mamma var med. Alla barnbarnen var där och jag vet hur mycket det betydde för henne att kunna vara med den dagen. Jag hoppades då att det skulle bli en jul till tillsammans och helst flera till. Det var min högsta önskan då och min högsta önskan än idag. Idag är det fyra månader sedan cancern tog mamma ifrån oss. Fyra månader av oerhörd saknad. Hon kommer alltid finnas med oss i våra tankar och vara med oss i alla tunga och lyckliga stunder. När jag är ledsen och vinden smeker min kind vet jag att det är hon som är där och tröstar mig.