Vår fina mamma finns ju inte mer med oss här på jorden. Så svårt att förstå. Det känns faktiskt overkligt och jag glömmer det vissa stunder under livets rush. Ibland smärtar det enormt när jag tänker på henne och ibland inte. De gångerna tänker jag istället på fina mamma med en massa värme och en enorm sorgsenhet. Verkligen kämpigt med alla känslor. Det är så svårt att hantera när jag inte förstår mig på dem.
För det mesta tycker jag ändå att det var tusen resor jobbigare när vi fortfarande kämpade tillsammans. Mot allt det onda och all sorg och ledsamhet. När vi kämpat den sista dagen tillsammans var det sedan som en enorm tomhet och ett lugn infann sig istället för den enorma sorgen. Du har inte ont längre och vi kan inte längre göra något för dig eller gripa ett endaste halmstrå till. Jag går runt som i en bubbla och jag tror jag befinner mig i den fortfarande. Jag är rädd för att bubblan kommer att spricka snart och att allt kommer skölja över mig i en alltför stor våg. Det återstår att se.
Nu har allt gått in i en annan fas och vi planerar nu Din dag. Den dag vi ska tänka på alla vackra minnen, gråta en massa av saknad och tacka dig för allt du gjort för oss. Jag älskar Dig mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar