Det här med tre är något som jag smygdrömt om lite för egen del. Inget som jag ventilerat med Håkan innan det "hände". Tänkte att någon gång får det nog gärna komma en sladdis. Nu kommer det här lilla underverket lite tidigare än så. Det blir nästan lika långt mellan barnen; 2 år 4 mån mellan Arvid och Olle, samt 2 år och 7 mån mellan Olle och lilla underverket.
Följden av det oplanerade blev ju att vi omedelbart behövde bestämma oss om vi ville ha två eller tre barn. Jag hade smygdrömt om en trea så beslutet kom lättare för mig än för mr som tänkt två stycken barn fram till nu. Beslutet var ändå givet. Och att ta bort ett barn som jag gärna vill ha (fast egentligen om några år) känns helt helt otänkbart. Bryter ihop bara jag tänker tanken. Nu växer det lilla livet inom mig och den är redan 10 cm lång. Och så fin var den på ultraljudet! Underbart tycker vi!
Jag upplevde det första halvåret hemma med Olle som väldigt stressande. Han skrek jämt i vagnen så det gick inte att koppla av så lätt. Allt skulle ske med en hast. Klä på, klä av, skynda på barn, promenera snabbt, fixa mellis. Snabbt, snabbt, snabbt! Och att då ha ett större barn att ta hänsyn till och vänta på kunde få mig att bli tvär och det kändes så orättvist mot stackars Arvid. När vi väl bytte till sittvagn lugnade det ner sig, men den där duracellkaninen inom mig fortsatte och tugga på. Stress, stress, stress. Detta kryddat med obefintlig sömn i perioder (vaknade ca 15 ggr per natt många nätter). Hur ska det nu bli med tre st godbitar hemma? Ja, jag är livrädd inför det som komma skall. Jag räknar med två svettiga år. Det är ju lätt värt det på sikt. Vi får bara inte tappa bort varandra på vägen och framförallt inte tappa bort oss själva på vägen.
Många tankar flyger runt. Tänk om det här lilla bebisen inte heller tänker sova? Hur ska det gå för Arvid? Han som är kille och född sent på året. Det kommer inte att vara till hans fördel att behöva vara hemma och skrota med familjen och bara gå på förskolan 15 h i veckan (tror det kan utökas till 20 h om vi betalar full förskolepeng). Speciellt nu när det är så kort tid kvar fram till skolstart och sexårsgruppen. Jätteångest för det. Olle ska bli storebror! Han som är så liten. Hur kommer han att ta det? Jag försöker prata med honom om bebisen i magen fast han inte riktigt förstår än. Det kanske hinner komma innan det är dags.
Ja, jag är underbart rädd. Tror det beskriver mina känslor bäst just nu.
4 kommentarer:
FÖrstår att tankarna snurrar och att det finns mycket som känns lite oklart och läskigt. Som alltid med bebisar, planerade som oplanerade. Men du/ni verkar ändå redan ha landat i att det kommer bli bra när ni är i det. För det blir det ju!
Och ja visst är lillebror alltid så liten.. :) även om de är lika gamla som deras storasyskon också varit haha. Det kommer gå toppen tror jag. Ni har stor rutin och så är det er tur att få en enkel sovbebis nu. ;)
Om inte annat tror jag det är viktigt bara att tänka på det där med att inte tappa bort varandra på vägen. Bara man har den tanken så är man halvvägs i det, tänker jag.
Kram och jättekul att du delar med dig av tankar!
En del av mig är riktigt avis... ;)
Hej sis!
Du sätter ord på mina tankar! Jag känner likadant fast detta "bara" är andra barnet. Vi har det ju så bra nu Martin, jag och Malte...
Men det här kommer at gå jättebra Maria, som du säger, tappa inte bort varann på vägen. Viktigt också att kunna dela på barnen så att man får lite egentid med bara ett av dem. Andningspaus för både mamma, pappa och syskon.
Kram till dig!
Men herregud!! Grattis!! Å vad roligt!!! Var evigheter sen vi sågs. Har preis blivit Vallentunabo så vi kanske kan få till en play date snart :)
Kram till dig och dina killar / Johanna
Lisa - Tack! Ja, det är väl en del av graviditetsprocessen att ha lite oroliga tankar att bearbeta. För sen har man inte tid till det :) Hur som helst så är jag jättelycklig och glider runt på små fluffiga moln ibland (men för det mesta sover jag bara).
Catrine - Inte långt kvar nu. Bara några veckor. Då börjar den där nervösa känslan verkligen bli påtaglig. Men vad skönt det är när väl barnet kommit. Myspys. Får boka in en resa hem nästan direkt efter NY för att kika på nya kusinen. Kram sis!
Johanna - Tack! :) Och stort grattis till dig med!! Det är du verkligen värd. För jag har förstått det som (mellan raderna) att du blivit sambo igen. Härligt med kärlek! Och vilket ställe är inte bättre att bo i än i Vallentuna? Välkomna! Vore jätteskoj att ses. Var ju så himla längesen. Har lite körigt några veckor nu, men hör av mig i mitten av maj någon gång så får vi ses! Brukade förresten rida ute i Lindholmen (strax efter skarpa kurvan efter Lindholmen på Söderby gård) så har hängt i de trakterna en hel del! kram
Skicka en kommentar