Julen och minnena står för dörren

Av: Maria 11:55

Två långa år har nu gått sedan en av personerna jag älskar mest i världen fick sitt cancerbesked, min mamma. Min mamma som ju alltid skulle finnas där för mig. Hur tar man emot beskedet att hon fått en av dödligaste formerna av cancer? Det vänder upp och ned på hela världen. Jorden försvinner under fötterna. Paniken infinner sig. Hoppet lever. Det försvinner inte i första taget vad statistiken än säger. Man kämpar för sin älskade. I sin sorg gör man allt för att stötta den drabbade. Vem gör inte det? Man måste orka finnas där. För hennes skull. För hela min familjs skull. Många är vi som drabbas samtidigt. men allra mest mamma så klart. Det var juletider och minnena och de oerhörda ångesten jag kände då kommer tillbaka så starkt. Alla var så lyckliga runtom. De pyntade, handlade julklappar medan julmusiken spelade. Hur kunde alla andra bara fortsätta leva, medan mitt liv stannade?

Hon ville inte besvära oss barn. Hon ville att vi skulle fortsätta leva våra liv så gott det gick. Hon ville att vi skulle fortsätta leva. Men mitt liv skulle ju aldrig bli sig likt igen. Hela mitt liv tillsammans med vår dotter har jag delat med sorgen. Vår lilla Elsa som nyligen fötts. Hon blev min räddning. Mormor fick träffa henne. Det kommer jag för alltid att vara tacksam över. Den där lilla tjejen som hon väntat på så länge.

Jag kommer för evigt att leva med sorgen över att förlora min älskade mamma. Hon finns inte längre. Bara 5 månader senare vann cancern. Den tog vår mamma och mormor. Nu står jag här. Andra julen utan älskade mamma. Den kommer att bli fin och jag ser återigen fram emot julfixande och trixande med allt vad det innebär. Barnens ögon är fyllda av förväntan, precis som mina var när jag var liten. Jag vill göra för mina barn som mina föräldrar gjorde för mig. Julen står för dörren och det är ju den finaste tiden på året. Många tankar kommer att gå till mamma, som också hon älskade julen. Hennes tomtesamling av minitomtar går inte av för hackor. Tänk, jag ler när jag skriver detta sista. Tiden läkar inte alla sår, men den lindrar litegrann.