Hela dagen idag har jag gått runt med känslan att jag missat något. Fyller någon år? 8 oktober... Har jag missat något inbokat?! Men så ramlade polletten ner. Hon fanns ju där mitt framför mig. Lilla älskade Elsa. Det är ju idag för prick ett år sedan hon var väntad. Vilken ljuvlig tid det är de där sista spännande dagarna. Sen kom hon ju. Vår älskade lilla solstråle. Lilla rackarungen i magen. Hon som fått stå ut med så mycket det här året.
Tänk att det gått ett helt år redan. Ett år fyllt av kärlek, smärta, sorg och lycka. Allt i ett virrvarv. Jag är förundrad över att jag tagit mig igenom det överhuvudtaget. Hon var ju bara 11/2 månad när jag fick veta om cancern. Hela världen rämnade. Och lilla Elsa hon var bara så underbar som jag kunde hoppats på. Hon fick åka med mig till Sandviken, ja jag vet inte hur många gånger för att hälsa på. Jag grät och hon fick trösta mig. Hon fick ställa upp och kramas med mig så fort jag behövde. Hon var väldigt sjuk flera gånger i våras och vi tog oss igenom det fast jag tänkte ge upp många gånger. Nu får hon fortsätta trösta mig och det kommer hon att få göra hela sitt liv. Det gör hon och alla mina killar bara genom att finnas här med mig. Jag läste ditt sista sms till mig ikväll. Jag vet att jag inte borde redan innan jag knappar på telefonen. Men det är så skönt att få gråta och minnas ibland. Mina fina ligger där uppe och snusar och Håkan är nog på väg i taxin hem när som helst. Lyckan och sorgen.
Mamma, det går bra för oss. Så bra som det kan gå. Saknaden och smärtan kommer alltid att bäras med. Kanske väger den inte lika mycket om ett tag. Dina fina barnbarn är helt underbara och fyller våra liv med sådan glädje. Det var nog menat att lilla Elsa skulle komma när hon gjorde det och du har så rätt i att du lever vidare genom henne. Du är med oss nu och för alltid fina mamma.
Följ oss med Bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar