Det är något i görningen för lilleman. Han har varit superledsen när vi lämnat honom på dagis den här veckan. Ni vet så där panikledsen och hysterisk. Han skriker -Gå hem! och gör allt för att ta sig fram till mig när jag kramat hej då... :( Usch och fy! Mammahjärtat går i tusen bitar när jag går vidare till tåget. Det är som om han inser att något är på väg att hända. Och det är ju ingen liten grej. Han ska ju bli storebror! Hemma är han glad om än lite trött. Han sover ju inte varje dag längre och han har det lite kämpigare då.
Senaste dagarna har vi märkt av några prickar på Olles kropp. De liknar pyttesmå bett och jag och Håkan har börjat fundera på var de kommer ifrån. Arvid har ju inga. Tänkte att det måste vara någon ohyra på Olles avdelning på dagis som biter honom. Framförde min undran om andra barn haft liknande prickar nu på lämningen i morse. Vid lunch ringde de med teorin att han har fått vattkoppor. Håkan fick hämta hem honom. Det kanske skulle kunna förklara hans deppiga humör i veckan och även prickarna. Men tror inte på vattkoppor trots allt då prickarna varit väldigt få och inte ändrat karaktär något. Det tillkommer dock några få varje dag. Vi följer spänt utvecklingen. Det är ju sista jobbveckan nästa vecka och det skulle väl inte vara optimalt om det blev VAB till stor del av den...
Lill-Olle ska ju bli storebror och det blir så klart en omställning för honom som varit yngst i familjen hela sitt liv. Vi håller tummarna för att han kommer att kunna ta lillasysters ankomst med ro, men lite orolig blir jag ju så klart när han har det lite kämpigt just nu. Finns det något värre när ens barn har det kämpigt!? Och värre lär det väl bli framöver när de växer upp och får större problem än nyanlända syskon på halsen. Det här med att vara mamma är inte alltid a walk in the park.
Följ oss med Bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar