Arvid har nu börjat sin första vecka på egen hand på dagis. Det har gått jättebra. Han har varit glad hela dagarna. Sovningen har blivit bättre och idag sov han iaf 1,5 h vilket är ett steg i rätt riktning. Fröknarna säger att han blir jättetrött runt 15 och eftersom de ofta är ute då så har han oftast varit runtburen av fröken när jag kommer, men han är alltid glad att se mig och sträcker ut armarna för en kram. Hjärtat smälter! Jag vet att jag inte borde ha dåligt samvete för att vi hämtar senare än vad som kanske skulle vara det allra bästa för honom, men livspusslet fungerar ju inte riktigt så. Nu blir han lämnad av Håkan kvart i åtta och jag hämtar ca kvart i fyra. Men det går nog snabbt för honom att växa på sig och orka lite mer inom kort. Jag håller tummarna för det iaf. Jag kan inte klandra honom för att han tyckte det var trist ute idag heller. Vilket s**tväder rent ut sagt. Jag gjorde det smarta draget och tog skinnjackan i morse för att jag kännt mig så vintrig i min vinterjacka. Den åker på igen imorgon kan jag meddela!
Annars tycker fröknarna att Arvid är jättemysig och han finner sig i allt de hittar på. Är det mat så är det mat och är det sång så är det sång. De tycker han är duktig på att äta själv också (!). Det är konstigt eftersom han aldrig får göra det hemma. Han har oanade talanger vår lilla kille!
För mig har pusslandet börjat rejält för att få ihop jobbtimmarna. Jag går från jobbet kl 15 och har så klart då gått ner i tid, men har måttot att jag jobbar så mycket jag hinner. Blir det 85% blir det det och blir det 78% en annan vecka så blir det det. Det här var ju första veckan av hämtning och har redan hållt på och missat tåget till Vallentuna 2 ggr för att t-banan var sen till tekniska. Stressen man då känner i bröstet kommer nog inte att vara bra på lång sikt, men jag inbillar mig att det är en nybörjarmammareaktion. Det lägger sig nog med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar