Det har varit väldigt motvilligt ögonen baxats upp nu när klockan ringt. Är det sant liksom?! Kan inte vara dags att gå upp redan!? Vi har varit duktiga och lagt barnen senast 8 nu under kvällarna så de har i stort sett ställt om helt redan, men är ändå morgontrötta. Kan inte lasta dem. Det här är en tung årstid. Just nu när kylan tagit tag i oss ordentligt känns det verkligen utomordentligt bra att ha en resa att se fram emot. Fick även helt klart från skolan att Arvid kan vara borta två veckor också. Så det känns bra att ha fått på papper.
Hade en j---a onsdag och beslöt mig för att avrunda veckan med hemmajobb. Det var apkallt och tänkte att vi tar bussen upp istället för att traska. Bussen kom ju så klart inte och Arvid skulle bli sen till skolan. Jag blir hyperstressad över att komma sent. Det händer mig typ aldrig. Så jag sprang hemåt med barnen från busshållsplatsen. Började skrapa bil och baxa in barn. Då åker bussen så klart förbi... Jag kör upp. Skyndar in med Arvid. In med övriga barn på förskolan. Hem igen med bilen då den inte får stå vid skolan hela dagen. Går till förskolan igen då jag glömde min handväska där. Går sedan till tåget och åker in till stan. Pust. Typ dryga timmen senare än jag brukar. Då upptäcker jag att jag så klart tappat mitt SL kort. Får man bara gå och lägga sig?!
Så nu sitter jag här så här en fredag, skriver mina presentationer och har bryggt mig kaffe. Brasan är tänd. Idag pratar vi ju KYLA, -16!. Lite skillnad att mysa med mig själv här mot att fäktas med folk i tunnelbanan. Mental nedvarvning inför helgen. I love it.
Efter-skolan-mys på soffan
(och ja, Arvid låtsas sova)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar